­­Den 26 april 1961 bildades Värnamo Sportfiskeklubb.

Den 16 juni 1961 hade man första klubbmötet med interimsstyrelse.

Interimsstyrelse:

Första uppdraget var att upprätta stadgar och söka lämpligt fiskevatten för ädelfisk.

Klubben fick på ett tidigt stadium kontakt med skogschefen Georg Hjelm,och ägaren till Ohs bruk Stig Berglund.På brukets marker finns flera småsjöar och man hade planer på att ordna ädelfiskevatten för anställda vid bruket.

Det som från början var ett järnbruk men sena­re började tillverka papper, Ohs bruk, ägdes av fiskeintresserade godsägaren Stig Berglund som i klubbens linda gick i borgen för ett banklån för att verksamheten skul­le komma igång. Denne ägde även sjön samt omgivande mark.

Chef och delägare i familjeföretaget Ohs bruk var disponenten Stig Berglund.Han var tillika styrelseordförande i Sparbanken i Bor.

Vid tidpunkten för klubbens bildande var det kärvt att få låna pengar. Berglund lovade emellertid att ordna detta.

Lånehandlingar med borgensförbindelse lämnades in till Sparbanken i Bor. Samtliga klubbmedlemmar, utom en, hade skrivit under borgensförbindelsen och klubben beviljades ett lån på 3000 kronor.

Ohs bruk var ensam fiskerättsinnehavare i Kalvsjön och ägare till omkringliggande marker.

Man jobbade vidare med Ohs bruk och tecknade ett arrendekontrakt som löpte på 10 år.

Expertis hade anlitats som undersökte några sjöars lämplighet, för rotenonbehandling och inplantering av bl.a. Kalvsjön och sjöarna vid Mannahemmet och Skuggebo.

Samtliga sjöar hade befunnits lämpliga, men expertisen hade rekommenderat Kalvsjön såsom varande den mest lämpliga.

Anställda vid bruket skulle erhålla vissa förmåner bl.a. företräde som medlemmar i sportfiskeklubben, 10 % på fiskekorten till Kalvsjön.Ägaren och skogschefen skulle ingå som medlemmar utan avgift. I gengäld erhöll klubben ett engångsbidrag på 2000 kronor.

Kalvsjön rotenonbehandlades hösten 1961.

Thorvald Johansson 1961

En del död fisk flöt upp men det var en förvånansvärt liten mängd.Sannolikt sjönk den döda fisken till botten. En och annan ål föredrog att krypa upp på land. Sjön låg nu i träda över vintern. Provfiske företogs på vårkanten.

Vi hade lånat ihop åtta stycken småmaskiga siknät. De knöts samman och lades ut utanför den nordvästra stranden. Hade rotenonbehandlingen lyckats? Det var med spänning vi vittjade näten efter ett par tre dygn.

De fyra första näten var tomma men när det femte skulle dras upp glittrade det till i vattnet och upp kommer två mörtar, som satt precis intill varandra i nätet. Dessa två mörtar var allt som vi fick i näten.

Men klart var ju att det fanns mört kvar i sjön.

Gullvik AB, som utfört rotenonbehandlingen med full garanti. Underrättades via ett reklamationsbrev.

Klubben ställdes nu inför att svårt val. Skulle vid göra en ny rotenonbehandling omedelbart eller skulle vi vänta och se.Beslutet blev att avvakta tills vidare. 1962 är sjön klar inplantering av fisk. Regnbåge och 2000 ensomriga bäckrödingar planterades in på vårkanten.

Thorvald Johansson 1961

Fiskepremiären skedde senare under försommaren. Bäckrödingarna var små och inte fångstfärdiga.

De skulle växa till sig i sjön. Tyvärr blev det inte så endast ett 10-tal bäckrödingar har rapporterats återfångade.

Resten rymde till andra vatten men vart vet ingen.

Det sades dock, att det gick bra att meta bäckrödingar vid utloppet från kraftstationen i Ohs. Under vinter var det också premiär för vinterfiske för klubbens medlemmar. Bruksägaren Berglund ställde också upp. Han var inte någon större sportfiskare men resonerade som så ”man tager vad man haver”.Han kom med en dragvinda försedd med grön tjock flätad lina och ett Utö skeddrag. Men en liten handyxa ämnade han göra hål i den tjocka isen. Han fick emellertid hjälp med detta och kunde påbörja fisket. Till allas förvåning dröjde det inte länge förrän Berglund landade den första regnbågen. De första två tre åren avlöpte problemfritt.

Man hade dock lagt märke till att mörten förökade sig oroväckande. Påföljande år blev det formligen en mört explosion. Så fort man slängde ut en torrfluga på vattnet så kom en mört och drog ned den. Klubben beslutade därför att göra en förnyad rotenonbehandling av sjön, vilken genomfördes 1966, med lyckat resultat. Så gick det några år och fisket fungerade bra. Men sen kom nästa problem. Vi hade fått in gädda i sjön företrädesvis smågäddor och en och annan större gädda fångades. Gäddorna påverkade inte nämnvärt ädelfisket i sjön. Klubben inköpte ett antal ryssjor för att under lektiden försöka att reducera gäddbeståndet. Vi fiskade i huvudsak med ålryssjor. Det visade sig att det fanns stora gäddor, upp till 10kg i sjön, men de var få.

Tydligen var det så att gäddorna växte väldigt sakta på grund av näringsbrist. När så en och annan gädda trots allt blivit så stor att den kunnat fånga och svälja ädelfisk så växte den oerhört snabbt.

Gäddfisket pågick från islossningen tills kortfisket började. Som mest hade vi ett 10-tal ryssjor utplacerade runt sjön och vi lyckades hålla gäddbeståndet i en någorlunda godtagbar nivå. Fisket pågick under ett antal år och det var ganska jobbigt.

Gullvik tog sitt ansvar och den nya behandlingen gjordes till ett starkt reducerat pris. Här skall noteras att det bara var mört som hade överlevt rotenonbehandlingen eller vad det så, att mörten tagit sin in genom spärren vid utloppet? Spärren vid vägen fanns ju inte vid den tiden.

Klubben jagade även vidare efter ett ytterligare vatten för gädda och abborre. Den 23 augusti 1963 arrenderade klubben Bestorpasjön vid Gamla Åminne. Sjön var känd för att innehålla just stor gädda och grov abborre. Numera är det mest tusenbröder vad det gäller abborre.

Vid årsmötet den 18 februari 1966, började man uppdaga försurningsproblem med dåliga pH värden, då beslutades att kalka sjön. 1979 var det dags igen, 100 ton kalk spreds över sjön, dess stränder och tillflöden. Denna gång lyckades man hålla försurningen stången i fem år, sen var det dags att kalka igen.

Numera är det Värnamo Kommun som övertagit ansvaret för kalkningen, för Kalvsjön ingår i Rusken – Ohsån fiskevårdsområde. I skarven 85-86 fick vi in en del oroande rapporter om en parasit i fisken. Efter Statens Veterinärmedicinska Anstalts tester, visade det sig att parasiten inte var farlig i människoföda, men beslut togs vid årsmötet att ta kontakt med Gullvik för en ny rotenonbehandling. Den genomfördes 1988 och sedan dess är fisken helt fri från parasiter. Gädda och annan icke önskvärd fisk.

I samband med rotenon behandlingen började en tanke att formas. När man manuellt sprutade från- och tillflöden upptäckte man utloppsbäcken som var full av bråte. Kunde denna bäck användas som en naturlig lekplats för öring?

Hösten 1988 inleddes arbetet lite smått med bäcken, fler och fler av medlemmarna började entusiastiskt med att göra i ordning naturliga leksträckor. Det inköptes ögonpunkts-romkorn av den nedströmslekande Helge Å öring från Vattenfall. Våren 1989 kunde man se ett mycket lyckat resultat.

Arbetet har fortsatt genom åren med oförtruten entusiasm och varierande resultat. Ett par årskullar har rymt (Ohsån) och av några årskullar har det inte blivit något.

Arbetet fortsätter för att bevara vår biologiska mångfald och dessutom göra vattnet attraktivare för våra kortfiskare, samt att vi drygar ut vår klubbkassa.

Två ton fisk sätts ut varje år med sådana mängder kan klubben ställa krav på odlaren, vilket också visar sig i den mycket höga kvalitén på regnbågen.

Sjöns öringstam sköter en liten grupp intresserade medlemmar om genom egen odling och mycket arbete.

Här släpps inte ut någon fångstfärdig fisk utan den växer upp i sjön.

En annan sak, som jag tycker skall omnämnas är klubbens ekonomi under de första åren.

Det verkar som det var problemfritt. Så var det inte.

För att klara ekonomin nödgades klubben anordna lotterier och detta höll vi på med under minst 25 år.

Vi inköpte egen lotterikiosk och anordnade minst två tombolalotterier varje år dels på julmarknaden och dels på ”Friveckolördagsmarknaden”.